Självbiografiska skrifter

AUGUSTI – Frid och överlåtelse

När jag började tillverka och sälja Alençon-spets drev jag mig själv så hårt att jag nära nog blev sjuk; nu är jag mycket förnuftigare, jag oroar mig mycket mindre över alltsammans och finner mig i allt det tröttsamma som inträffar eller kan tänkas hända. Jag påminner mig själv om att Gud tillåter att det blir på detta sätt, och så tänker jag inte mer på den saken. Alla har vi våra problem; och de lyckligaste är inte nödvändigtvis de som minst drabbas av prövningar. Det klokaste och rakaste man kan göra är att foga sig i Guds vilja och förbereda sig på förhand på att bära sitt kors och vara så modig som möjligt… Gud ger mig nåden att inte vara rädd. Jag känner ett stort inre lugn. . . Gud är en god Fader; Han utsätter oss aldrig för större prövningar än vi kan utstå.
(Ur ett brev av Mme Martin i En familjs berättelse s. 115)

Ditt brev gjorde mig så ledsen!… Stackars lilla Pappa!… Nej, Jesu tankar är inte våra tankar och hans vägar inte våra vägar…
Han räcker oss en kalk som är så bitter att den just fyller måttet för vad vår svaga natur förmår uthärda… låt oss inte vända oss bort från denna kalk som är tillredd av Jesu egen hand…
Låt oss se livet i dess sanna dager… Livet är blott ett kort ögonblick mellan två evigheter… Låt oss lida i ett tillstånd av frid…

Jag tillstår att ordet frid tycks mig ganska starkt, men häromdagen, när jag reflekterade över det, fann jag hemligheten med hur man kan lida i frid… Den som talar om frid, talar inte nödvändigtvis om glädje… För att kunna lida i frid behövs det bara att man gärna vill det som Jesus vill… För att kunna vara Jesu brud måste man likna Jesus, och Jesus utgjuter a l l t sitt blod, han är krönt med törnen!…
(Ur Min väg är förtröstan och glädje, brev till Céline, 4 april 1889)

Mitt hjärta är uppfyllt av Guds vilja. Så att när man häller på något annat, då kan det inte tränga in, det blir till något som liksom bara rinner undan, liksom oljan som inte vill blanda sig med vattnet. I mitt inre råder alltid en djup frid, som ingenting förmår rubba.
(Ur Sista Samtal, 14 juli)

JULI – Självbehärskning

Kärleken närs av offer, ju mer en människa nekar sig naturlig tillfredsställelse, desto starkare och mer oegennyttig blir hennes ömhet.

Jag minns att jag som postulant ibland var så starkt frestad att gå in till er (hon skriver om priorinnan) för att få några droppar glädje, att jag måste rusa förbi ert kontor och klänga mig fast vid trappräcket. Jag kom på en massa saker att ansöka om och fann tusen skäl att ge efter för min natur . . . Vad lycklig jag nu är för att jag redan i början av mitt klosterliv lärde mig att försaka! Jag njuter redan den belöning som utlovats dem som kämpar tappert. […]

När jag förstod att jag inte kunde göra något av mig själv, verkade uppgiften inte svår längre (Lilla Therese hade utnämnts till att vara novismästarinnans andra hand), jag kände att det enda nödvändiga var att alltmera förena mig med Jesus och att jag skulle få det övriga på köpet (Jfr Matt 6:33). Och mina förhoppningar har verkligen inte svikits. […] På avstånd kan det väl verka underbart att göra gott för själarna, att lära dem älska Gud alltmera, att forma dem efter sina personliga idéer och synpunkter. På nära håll är det precis tvärtom, det underbara har försvunnit. . . Man känner att det utan Guds hjälp är lika omöjligt att göra gott som att få solen att skina om natten . . . Man inser att man ovillkorligen måste undertrycka sina personliga böjelser och uppfattningar och leda själarna på den väg som Jesus utstakat för dem och inte försöka få dem att följa ens egen kurs. Men det är inte det svåraste; det mest påfrestande är att ge akt på deras fel och brister och obevekligt bekämpa dem.

[…] Jag skulle tusen gånger hellre ta emot förebråelser än rikta dem mot andra, men jag känner att detta måste vara ett lidande för mig, ty om man handlar efter sina naturliga impulser är det omöjligt för den själ vars svagheter man vill avslöja, att inse sina fel.

(Ur Självbiografiska Skrifter s. 212-214)

JUNI – Trofasthet

Mitt känsliga och älskande hjärta hade helt säkert och utan svårigheter gett sig åt någon, om det funnit ett hjärta som kunde förstå det. Jag sökte bli förtrolig med några flickor i min egen ålder, särskilt två. Jag höll mycket av dem, och de å sin sida höll av mig så mycket som de förmådde. Men ack, vad människors hjärtan är trånga och flyktiga… Jag insåg snart att man inte förstod min kärlek. En av mina vänner måste fara hem till sin familj och återkom några månader senare; under hennes frånvaro hade jag tänkt på henne och bevarat en liten ring som hon gett mig. Jag blev hjärtans glad vid att återse min kamrat, men fick bara en likgiltig blick… Hon förstod inte min kärlek, det kände jag, och jag tiggde inte om en tillgivenhet som förvägrades mig. Vår Herre har emellertid gett mig ett så trofast hjärta, att när det en gång har älskat djupt och rent, så älskar det alltid; därför fortsatte jag att be för min kamrat, och jag håller alltjämt av henne.

(Självbiografiska Skrifter sid.75)

Det hände ofta att hon [Mme Martin] erkände sin trötthet och kastade en längtansfull blick mot det kloster hon en gång hade velat gå in vid. Frestelsen varade aldrig länge. Hon hade valt inriktningen för sitt liv och skulle fullfölja den till slutet, trogen mot de övertygelser hon hade uttryckt för sin bror några veckor före sin förste lille sons död.

“Jag plågas verkligen av denna eländiga Point d ‘Alençon, som liksom blivit kronan på alla mina olyckor. Det är sant att jag på detta vis tjänar ihop lite pengar, men ack kära du! till vilken kostnad! Det blir nog till priset av mitt liv rentav, för jag tror att det förkortar mina livsdagar, och om inte Gud beskyddar mig alldeles särskilt mycket så tror jag att jag inte får leva länge till. Jag skulle inte sörja över den saken, om jag nu inte hade barn att ta hand om. Jag skulle då välkomna döden, som man välkomnar den mjuka, rena gryningen i början av en vacker dag.

Jag tänker ofta på min helgonlika syster och det lugna liv hon för; hon arbetar förvisso, men inte för något förgängligt; sina rikedomar ansamlar hon inför himlen, mot vilken hennes varje längtan är riktad. Jag å min sida står här, tyngd av bördor, böjd ända ner till marken och måste utstå allehanda svårigheter för att tjäna ihop pengar som jag inte kan och heller inte vill ta med mig. Till vilken nytta skulle det vara för mig däruppe?

Ibland kommer tvivlet över mig: valde jag fel, borde jag ha gjort som hon? Men då säger jag genast till mig själv: “I så fall hade jag inte haft mina fyra små flickor, min charmige lille Joseph!” Nej, det är bättre att jag får slita där jag är och att de finns till! Bara jag får komma till himmelen, med min käre Louis, och får se dem bättre lottade än jag varit, så ska jag vara tillfreds och inte fråga efter mer. “(En familjs berättelse s. 114-115)

MAJ – Godhet och barmhärtighet

”Mme Martin återger här en incident som Pauline blev vittne till:

“Vi hade varit ute på en lång promenad genom fälten. På vägen tillbaka träffade vi en fattig gammal man med vänligt utseende. Jag skickade Thérèse för att ge honom lite pengar. Han verkade så rörd och tackade oss så varmt att jag förstod att han befann sig i en riktigt svår belägenhet. Jag bad honom följa med oss hem, och sa att jag ville ge honom ett par stövlar. Det gjorde han. Och jag bjöd honom på en god middag, för han var utsvulten.

“Om du visste alla umbäranden denne stackars gamle man fick utstå… Nu i vintras blev hans båda fötter frostbitna. Hans enda sovplats bestod i ett övergivet skjul; av livets nödtorft tycktes han sakna precis allt. I hopp om att få lite mat brukade han gå och sätta sig på huk utanför militärbarackerna… Innan han gick sin väg sa jag till honom att han fick komma till oss så ofta han ville, och att det alltid skulle finnas något att äta till honom. Jag hoppas innerligt att din pappa lyckas få in honom på ålderdomshemmet; han vill så gärna komma dit. Vi måste se till att det verkligen blir på det viset.

“Detta möte gör mig väldigt ledsen. Jag kan inte låta bli att tänka på den där stackars mannen, vars ansikte lyste upp med sådan glädje över de få mynt jag gav honom. ’För dem ska jag äta soppa imorgon; jag tänker gå till soppköket. Därefter ska jag köpa lite tobak och unna mig en rakning.’ Kort sagt var han glad som ett litet barn. Hela tiden han åt lyfte han upp stövlarna, såg lyckligt på dem och log. ”

Mme Martin gav sig inte förrän hennes man efter många fruktlösa försök till sist lyckades utverka en plats på ålderdomshemmet åt den fattige åldringen. När tiggaren mottog beskedet grät han tårar av glädje.

Hennes omsorg om andra skulle utsätta henne för olägenheter av ett annat slag. Hon hade bett två tidigare skollärarinnor – som utan kyrkligt tillstånd börjat bära ordensdräkt – att ta hand om Léonie, och då upptäckt att dessa utnyttjade och grymt nog svältfödde en liten åttaårig flicka, Armandine V., vars utbildning de hade åtagit sig. Efter att under någon tid i hemlighet ha matat barnet lyckades Mme Martin få henne att tala och berätta om sin situation och, viss om att bevisningen var tillräcklig, bestämde hon sig för att ingripa. Eftersom de f d lärarinnorna inte kunde förmås att ändra på något, underrättades barnets mamma. Sedan vände Mme Martin sig till kyrkoherden i Banner, och slutligen till den lokale domaren. Med ett häpnadsväckande mått av hyckleri försökte de anklagade röra upp den allmänna opinionen. Sedan hon hotats med repressalier och omtöcknats av alkohol tog Armandine tillbaka sin tidigare utsaga. Frågan blev alltmer infekterad. Slutligen anordnades en offentlig rannsakan, som dömde till flickans fördel, och barnet återbördades till sin familj. Till Mme Martin, som vid det laget var alldeles slut, sa polischefen avslutningsvis: “Jag placerar detta barn under ditt skydd, och därför att du varit vänlig nog att bry dig om henne kommer jag att göra detsamma även framdeles. Det är så trevligt att kunna göra gott! ”

(En familjs berättelse, s. 161-162)

”Jag vet: ”Den som får litet förlåtet, han ÄLSKAR ock litet” (Luk 7:47) – men jag vet också att Jesus har förlåtit mig mer än han förlåtit Maria Magdalena, eftersom han förlåtit mig på förhand genom att hindra mig från att falla.

Om jag ändå kunde förklara vad jag känner! Här bara ett exempel som i någon mån återger min tanke. – Låt oss anta att sonen till en skicklig läkare snavar över en sten på vägen och vid fallet bryter benet. Genast kommer fadern honom till hjälp, lyfter kärleksfullt upp honom och sköter hans sår med läkekonstens alla medel. Snart är sonen helt återställd och visar fadern sin tacksamhet. Detta barn har naturligtvis all anledning att älska sin far! Men jag skall göra ett annat antagande: Fadern som vet att det ligger en sten på sonens väg, skyndar i förväg och tar bort den utan att någon ser honom. Den son som varit föremål för en sådan förutseende kärlek – men inte VET vilken olycka fadern avvärjt för honom – kommer säkert inte att visa någon tacksamhet och han kommer att älska fadern mindre än om han hade botat honom. Men om han får veta vilken fara han undgått, kommer han då inte att älska fadern ännu mer? Det är jag själv som är detta barn, föremålet för Faderns förutseende kärlek, en Fader som sände sitt Ord för att frälsa inte de rättfärdiga utan syndare. ( Jfr Matt 9:13.) Han vill att jag ska älska honom, därför att han förlåtit mig inte bara mycket, utan ALLT. Han väntade inte tills jag älskade honom mycket, så som Maria Magdalena gjorde, utan ville att JAG SKULLE VETA med vilken outsägligt förutseende kärlek han älskade mig, så att jag nu måtte älska honom till vanvett! . . . Jag har hört sägas att man aldrig sett en ren själ älska mera än en botfärdig. Å, vad gärna jag skulle vilja visa att detta är osanning . . .”

(Självbiografiska Skrifter s. 76-77)

APRIL: Vänlighet

”Stadsborna var tvungna att ta in soldater i sina hem och låta dem bo hos sig. När postförbindelserna återupprättades tog Mme Martin tillfället i akt och skickade till Lisieux en detaljerad redogörelse för denna svåra tid.

”Klockan tre i måndags märktes varje dörr med ett visst antal soldater som skulle huseras där. En lång sergeant kom och krävde att få inspektera vårt hus. Jag visade honom första våningen och sa till honom att vi hade fyra barn. Lyckligtvis för oss gjorde han inget försök att gå upp till andra våningen. Slutligen tilldelade han oss nio soldater, och vi kan inte klaga. I vårt grannskap tvingas små butiksägare med endast botten- och ovanvåning ta emot femton, tjugo och till och med tjugofem beväringar.

”Jag anstränger mig inte över hövan för deras skull. När de kräver för mycket, säger jag ifrån att det är omöjligt. I morse tog de in tillräckligt med kött för att mätta trettio munnar, och vi är nu mitt i tillagningen.
”Vi har måst överlåta hela första våningen till dem och flytta ner till bottenvåningen. Om jag berättade allt för dig skulle det bli en hel bok. Staden vägrade betala utkrävd summa och vi hotades med repressalier. Slutligen nöjde sig hertigen av Mecklenburg med 300 000 francs och en enorm mängd materiel. All boskap i distriktet har beslagtagits. Det finns därför heller ingen mjölk att få tag i någonstans. Vad ska lilla Céline ta sig till, hon som drack en liter om dagen? Och hur ska stackars mödrar med spädbarn klara sig? Det finns inget kött att köpa, inte hos en enda slaktare. Kort sagt är staden utblottad. Alla gråter utom jag.”

Vad Mme Martin inte säger är att hon och hennes man visste att förena fosterlandskärlek med kristlig kärlek och därför uppvisade såväl mod och styrka inför faran som välvilja mot sin nästa, en välvilja som uteslöt varje form av hat. Bland de nio mannar som vistades i hennes hus fanns det således en soldat som hon la märke till. Denne föreföll vara vänligare och mer förfinad, och i hans ansikte tycktes man kunna utläsa att han led av att inte vara med sin familj. Hon tvekade inte att prata med honom, och till och med gav honom några godbitar i hemlighet, för vilket han visade sig rörande tacksam.”

(En familjs berättelse, s. 103-104)

”I kommuniteten finns en syster som har förmågan att ständigt irritera mig: hennes sätt, hennes tal, hennes karaktär, allt föreföll mig mycket obehagligt. Ändå är hon en from nunna, som säkert är mycket behaglig i Herrens ögon. Då jag inte ville ge efter för den naturliga antipati jag kände, sade jag mig att kärleken inte bör bestå i känslor utan i gärningar, och därför bemödade jag mig om att för denna syster göra allt det jag skulle ha gjort för den jag håller mest av. Varje gång jag mötte henne bad jag till Gud för henne och frambar åt honom alla hennes dygder och förtjänster. Jag kände att detta gladde Jesus, ty det finns inte en konstnär som inte tycker om att få lovord för sina verk, och Jesus, själarnas Konstnär, är glad när man inte uppehåller sig vid det yttre utan tränger in i den inre helgedom som han valt till sin boning, och beundrar dess skönhet. Jag nöjde mig inte med att träget be för den syster som vållade mig så mycket kamp, jag försökte göra henne alla tänkbara tjänster, och när jag var frestad att svara henne på ett otrevligt sätt nöjde jag mig med att le mitt soligaste leende och försökte föra in samtalet på något annat, ty det står i Kristi efterföljelse: ”Det är nyttigare att låta envar ha sin egen mening än att blanda sig i ordstrider.”
(Om Kristi efterföljelse, III, 4:1)

MARS: Glädje

”Tiden för min första kommunion är alltjämt inpräglad i mitt hjärta som ett minne utan moln.[…] Jesus ville låta mig känna en så fullkomlig glädje som möjligt är i denna tårarnas dal . . . […] (s.66) Å, vad den var underbar, den första kyss Jesus gav min själ!… Det var en kärlekens kyss, jag kände mig älskad, och jag sade också: ’Jag älskar dig och ger mig åt dig för alltid!’ Det fanns inga villkor, ingen strid, inga offer; Jesus och lilla Thérèse hade sedan länge betraktat och förstått varandra… Den dagen var det inte en blick utan en sammansmältning, de var inte längre två, Thérèse hade försvunnit liksom vattendroppen försvinner i havet. Jesus ensam var kvar, han var Mästaren, Konungen. Hade inte Thérèse bett honom ta ifrån henne friheten, ty friheten skrämde henne, hon kände sig så svag och bräcklig att hon för alltid ville förenas med den gudomliga Kraften!… Hennes glädje var för stor och för djup för att hon skulle kunna behärska den, snart badade hon i sällhetens tårar till stor förvåning för kamraterna, som senare undrade sinsemellan: ’Varför grät hon? Var det något som pinade henne?’ – ’Nej, det var nog för att hon inte hade sin mor hos sig eller systern som hon tycker så mycket om, hon som är karmelit.’ De förstod inte att ett landsflyktigt hjärta som fylls av all himlens glädje inte kan bära den utan att gråta… Denna dag var det enbart glädje som fyllde mitt hjärta, och jag förenades med henne som oåterkalleligt gav sig till den som så kärleksfullt gav sig till mig!”

(s.70 Självbiografiska Skrifter)

“Den 4 mars 1877 skrev Zelie till Pauline: ”När vi fick våra barn förändrades vårt sätt att tänka något. Vi levde bara för dem, de utgjorde hela vår lycka och vi fann ingen glädje utom i dem. Kort sagt, ingenting var längre för svårt och världen var inte längre en börda för oss. För mig uppvägde barnen allt, och jag ville ha många för att uppfostra dem för Himlen.”

(s. 48 The Story of a Family)

FEBRUARI: Tålamod och fördragsamhet

”Varje kväll när jag såg syster Saint-Pierre vinka med sitt timglas visste jag att det betydde: nu skall vi gå! Det är otroligt vilken självövervinnelse det kostade mig att ingripa, särskilt i början, men jag gjorde det omedelbart och så började en hel ceremoni. Pallen måste flyttas och bäras på ett speciellt sätt, framförallt fick jag inte skynda på, men omsider började promenaden. Det gällde att stödja den stackars invaliden genom att hålla i hennes bälte. Jag gjorde det så varsamt jag kunde, men om hon råkade snubbla tyckte hon genast att jag stödde henne illa och att hon skulle falla. – ” O Gud, vad ni går fort, jag kommer att bryta nacken av mig!” När jag då försökte gå ännu långsammare hette det: ”Men följ med då! Jag känner inte er hand längre, ni är för ung för att kunna leda mig.” Till sist anlände vi utan missöden till refektoriet, där andra svårigheter väntade: nu gällde det att hjälpa syster Saint-Pierre att sätta sig, och göra det så behändigt att hon inte blev skadad, därefter skulle jag vika upp hennes ärmar (också på ett visst sätt), men sedan skulle jag gå min väg.”

(Självbiografiska skrifter s 222)

”Under den tysta bönetimmen på kvällen hade jag länge min plats framför en syster som hade en konstig vana och, tror jag, också mycket andlig insikt, ty hon använde mycket sällan en bok. Detta märkte jag sålunda: Så fort denna syster kommit in började hon frambringa ett underligt ljud, ungefär som när man gnider två snäckor mot varandra. Det var bara jag som hörde det, ty jag har en ovanligt fin hörsel (ibland lite väl fin). Jag kan inte beskriva hur detta gnissel tröttade mig! Jag hade stor lust att vända mig om och se på den skyldiga, som naturligtvis inte var medveten om sin mani. Det var enda sättet att upplysa henne om den, men jag kände att det var bättre att uthärda detta för Guds kärleks skull och för att inte såra systern. Jag höll mig alltså lugn, försökte förena mig med Gud och glömma det lilla ljudet . . . men det var lönlöst, jag kände hur jag dröp av svett och att jag helt enkelt måste göra lidandet till en bön, men jag försökte göra det utan irritation, med frid och glädje, åtminstone i djupet av min själ.

(Självbiografiska skrifter s 223)

JANUARI: Det andliga barnaskapet – Andens frukter: Ödmjukhet och tillit

Jag förstår inte hur jag kunde invagga mig i den ljuva tanken att få gå in i Karmel, jag som ännu inte trampat ur barnaskorna! … Gud måste göra ett litet under så att jag växte på ett ögonblick, och detta under gjorde Han den oförglömliga julnatten. Under denna strålande natt, som kastar sitt ljus på Treenighetens sällhet, förvandlade Jesus, det nyfödda Barnet, min själs natt till floder av ljus. Under denna natt, då Han gjorde sig svag och lidande för min kärlek, gjorde Han mig stark och modig. Han utrustade mig med sina vapen, och efter denna välsignade natt blev jag inte besegrad i någon strid, utan gick tvärtom från seger till seger och började så att säga: ”löpa min bana såsom en hjälte”. Mina tårars källa förtorkade och öppnade sig sedan sällan och mödosamt, vilket besannade de ord man sagt om
mig: ”Du gråter så mycket som barn att du senare inte kommer att ha några tårar kvar att utgjuta!”

Det var den 25 december 1886 jag fick nåden att lämna barndomen, ja nåden till min fullständiga omvändelse. – Vi hade varit i midnattsmässan, där jag haft lyckan att motta den starke och allsmäktige Guden. När vi kom hem till Les Buissonets gick jag glädjestrålande för att ta mina skor i den öppna spisen. Denna gamla sed hade glatt oss så i barndomen att Céline fortfarande ville behandla mig som ett litet barn, eftersom jag var familjens yngsta. Jesus ville visa att jag borde göra mig fri från barndomens brister … Han tillät pappa, som var trött efter midnattsmässan, blev irriterad när han fick se
mina skor i spisen och yttrade dessa ord som genomborrade mitt hjärta: ”Skönt att det är sista året!” Céline, som visste hur känslig jag var och såg tårarna skymta i mina ögon, fick också lust att gråta… Men Thérèse var inte densamma. Jesus hade förvandlat hennes hjärta! Jag höll tillbaka tårarna, gick raskt ner för trappan, och medan jag försökte dämpa hjärtklappningen tog jag mina skor, ställde dem framför pappa och drog glatt fram alla sakerna… den lilla Thérèse hade återfunnit den själsstyrka hon förlorat vid fyra och ett halvt års ålder, och nu skulle hon bevara den för alltid!

Under denna strålande natt började mitt livs tredje period, den vackraste av dem alla, den som blev rikast på himmelsk nåd. På ett ögonblick fullbordade Jesus det verk som jag inte kunnat utföra under tio år, i det Han nöjde sig med min goda vilja, som aldrig svikit mig.

(Manuskript A)

”Den som är helt liten må komma hit.”(Ordspråksboken 9:4) Då kom jag, ty jag anade att jag funnit vad jag sökte, men jag ville också veta, min Gud, vad Du skulle göra för de helt små som följde Din kallelse …och se här vad jag fann: ”Såsom en moder tröstar sitt barn så skall jag trösta er; jag skall bära er på armen och gunga er på Mitt knä!” Å, aldrig har innerligare eller skönare ord fångat min själ: hissen som skall bära mig upp till himlen är Dina armar, Jesus! Fördenskull behöver jag inte bli större, tvärtom måste jag ständigt förbli liten, ja, bli allt mindre. Jag är för liten för att nu vara fåfäng, jag är också för liten för att svarva vackra fraser för att få er att tro att jag är mycket ödmjuk. Jag vill hellre i all enkelhet erkänna att den Allsmäktige har gjort stora ting med sin gudomliga Moders barn, och störst är att Han visat det dess litenhet och oförmåga.

(Manuskript C)